Att gå vidare framåt och  närma sig arton år som gift får en att tänka efter, det som först slår en är vart tog tiden vägen? jag är ju inte en dag äldre än 32 ….

Sen inser man att tiden springer förbi när man är fullt upptagen att titta åt andra hållet, det är också då man riskerar att springa åt olika håll i ett förhållande. Man har inte full koll på varandra mellan småbarnsåren, skolmöten, jobb, möten, mera jobb, matlagning, tvätt, handling, tonårsbarn och husrenovering.

Någonstans försvinner tvåsamheten, vi och tillsammans blir ett du – fixar och jag – fixar fast på varsitt håll och när vi träffas är vi för trötta för annat än vardags prat om middag, handling, tvätt och med att vara skiljedomare mellan barn som bråkar.

Då är det lätt hänt att vardagen tar över, att allt går över i en vardag som är grå, grå, grå… och man glömmer bort att ta i varann, stanna upp och verkligen se varann. Man blir olycklig utan att  egentligen veta varför eller ens vilja det, och det är ofta början till slutet. Där den ena parten tar steget till att säga “-jag är olycklig, jag vill något annat, jag vill mer.. men inte med dig, jag vill ha skilsmässa”

Hur hämtar man sig från det? Går det att hitta tillbaka ? vill man ens hitta tillbaka?

Efter 20 år känns det kanske som man sagt allt man hade att säga varandra, det finns inget mer att upptäcka hos varandra. Det man pratar om är barnen, det vardagliga, vem som ska göra vad och när.

När man sover på varsin sida av 180 sängen och aldrig känns väl en säng så tom och kall som när man håller sig på sin kant, där en sover tidigt och den andra ligger och läser. När beröring nästan blir så laddat att man undviker det så mycket det bara går, för man vet inte hur man ska kunna hantera det. När man befinner sig i det ingemans landet  känns det otroligt att man någonsin ska ta sig ur det.

Men, man kan fixa det om man verkligen vill men då måste båda vilja, men jag tror inte på att hitta tillbaka för det är ju tillbaka till det som inte fungerade – jag tror att det är framåt man måste gå, hitta varandra på nytt – att upptäcka varandra på nytt utifrån de personer man är idag. Det kräver tid, det kräver vilja, det kräver engagemang och det kräver mycket prat.

Att ta det där första steget att i ord uttrycka – jag är inte lycklig – är det tuffaste steg man kan ta, man sårar en person man bryr sig om, en person man levt med i många år. Men det är ett nödvändigt steg att ta – för förändring kräver ärlighet, mod och kommer innehålla tårar och många varför.

Men det är så värt det, att börja prata igen, upptäcka varandra på nytt, börja ta i varann. Sova tillsammans, smeka en kind i förbifarten, skoja och inse att man lever med den mest fantastiska människan i världen med sidor som man aldrig sett innan, sidor som man missat för att man inte tagit sig tiden att se dom utvecklas.

Att verkligen våga prata ärligt, att förändras tillsammans och bestämma sig för att det är värt att satsa och att det här är den person jag vill fortsätta framåt med och sen ta steget och börja gå inte parallellt utan verkligen intill varann hand i hand mot nya äventyr och nya utmaningar.

Att stärkta gå ur krisen ihop genom att hitta tillbaka till att vara kär igen, att vilja vara tillsammans, att se på varandra på nytt sätt – att bli förälskad igen och igen och igen. Det är som att vinna högvinsten, hitta källan till ungdom, till evigt liv och till lycka.

Att lova  varandra att inte glömma bort att se varandra, att inte sluta ta i varandra,  Att gå hand i hand och tala om – Jag älskar dig ! varje dag för det får man aldrig ta för givet. Att göra sängen till 180 cm värme, trygghet, närhet, skratt, prat och en viloplats tillsammans.

Att veta att i tvåsamhet ligger styrkan att få vara individer var för sig men ändå  tillsammans och utvecklas  vidare i livet, för man har valt varandra och man väljer varandra om igen. Att veta att båda  skulle gå genom eld och vatten för just den speciella personen man valt att leva med, för man vet att tillsammans klarar man allt. När man själv är svag och den andres styrka lyfter och peppar. När man trygg kan sjunka ner i den varma famnen och veta att här hör jag hemma.

När man väljer varandra igen för kärlekens skull.