Rädslor

Rädslor som styr och kontrollerar vårt liv det är nog mera vanligt än ovanligt, något jag insåg när jag pratade med en god vän.

Det kan vara rädsla från ovanliga saker till vardagliga saker som i vissas ögon kan tyckas helt absurda men som för den som bär på rädslan kan innebära att man begränsar sig själv, förändrar sitt liv, anpassar sig efter och låter rädslan styra.

Jag insåg att trots att vi alla bär på rädslor pratar vi sällan om dem så därför tänkte jag dela med mig av några av mina. Att våga tala om mina rädslor är också att konfrontera hantera dem istället för att låta rädslan kontrollera mig…..

Jag ska dela en liten hemlighet som kanske är svår att ta till sig- jag är nämligen sjukligt blyg…..

Erkänn när du läste den meningen hickade du till lite och började fnissa lite…eller kanske till och med  storskratta för dig själv – eller hur? Eftersom hur kan du som är politiskt aktiv, bloggar, pratar, debatterar och håller föredrag och kurser vara blyg ???? För man tänker att inte kan en person som tar för sig, pratar och syns vara blyg – det stämmer ju inte med den bild man fått. Men faktum är att jag är just blyg, har lätt att bli supernervös och har scenskräck!

Blyghet, nervositet och scenskräck har varit mina 3 närmaste kompisar hela livet. De har gjort livet surt för mig många gånger – de gick mig att sluta spela teater på scen, sluta sjunga offentligt och fick mig att välja bort karriärmöjligheter när jag var yngre.

När jag blev äldre och “klokare” insåg jag att den enda som kunde göra något åt detta var jag själv. Det har tagit många år, många timmar och mkt coaching  att våga stå framför folk och tala. Men än idag kämpar jag med blyghet, nerver som ställer till det och att tala inför folk. Det är ologiskt att  det värsta är när folk ställer frågor, vet vem man är eller man ska hålla ett anförande framför folk man känner,  då börjar jag direkt tvivla på mig själv och min kunskap och får svårt att uttrycka mig klart och tydligt, då lyckas jag också ludda till och få det att det snurra i huvudet.

Det händer också att paniken sprider sig när man ska hålla ett tal – trots att man gjort det många gånger skakar knäna, händerna darrar … och man snubblar på orden, säger god dag yxskaft eller virrar in sig i en tankeirrgång och hittar aldrig ut igen – been there done that!….

Det finns många sätt att hantera denna rädsla jag använde mig ofta av att rabbla fakta som en krycka, att ha hela anförandet/talet nedskrivet, stödord inför frågor och att alltid försöka vara rejält påläst och förberedd. Vilket då ibland ledde till att man upplevs som lite tråkig när man talar, med lite för mycket “vet allt, kan allt” tant.

Ofta går det faktiskt att hantera situationen genom att pausa, andas och titta i pappren MEN ibland kraschlandar man så rejält att man har blåmärken i själen i veckor, men man reser sig – svär åt sig själv och bestämmer att nästa gång – då…!

Hur kan man då komma över rädslor ? i mitt fall eftersom jag brinner för det jag gör och har en vilja att verkligen jobba med min rädsla. Jag utmanar mig själv att hålla tal, gå upp och debattera, våga svara på frågor. För ju mer erfarenhet man skaffar sig desto bekvämare blir man i att stå i fokus. Även om ens “kompisar” rädsla, blyghet och nerver alltid gör sig mer eller mindre påminda. Men jag är nog också medveten om att det alltid kommer vara en del av mig som kommer vara livrädd…

Men jag har idag blivit så pass bekväm att jag kan hålla ett anförande utan ha allt nedskrivet, även om förberedelserna fortfarande är rigorösa… ;-), jag tycker till och med att det kan vara roligt att debattera och diskutera. Jag älskar att hålla föredrag och undervisa – även om jag fortfarande är precis lika nervös, känner mig lika blyg, och har kvar samma skräck att stå på scen framför alla.

För den viktigaste lärdomen jag har tagit med mig är – även om jag hatar när det händer och jag ältar det i veckor  – DET ÄR OK ATT MISSLYCKAS!

För huvudsaken är att man reser sig igen och inte ger upp utan tar nya tag, för då har man egentligen inte misslyckats utan lärt man har sig något på vägen.Jag och mina “kompisar” lär nog hålla ihop resten av livet men vet ni det går att hantera och idag är jag ok med det.

För att ta debatten, prata, svara på frågorna och tycka att det är roligt de flesta gånger för jag vet att när det inte går/gått som jag vill/tänkt mig så tar jag idag nya tag inför nästa gång – istället för att ge upp.

För det är bara att erkänna vi är alla rädda för något, och innerst inne tror jag att vi alla har tvivel om vår förmåga – vissa är bara duktigare än andra på att dölja och hantera det.

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *