Att inte veta

Att leva i limbo….

 

Jag är ingen direkt tålmodig person, när det uppstår problem vill jag ha fakta på bordet och sen se till att lösa det omgående. Att ta tag i saker och jobba sig igenom har alltid varit min paroll så att leva i limbo jag gör just nu passar inte riktigt mitt sinne. Så för tillfället planerar jag för det värsta och hoppas på det bästa.

Nu börjar en dryg vecka med diet. Som avslutas med bara flytande 2 dagar och laxermedel – sen koloskopi undersökningen – ser verkligen fram emot denna vecka …. NOT då kosten i veckan är allt sånt som jag normalt sett aldrig/sällan äter vitt bröd, vitt ris, vit pasta. Inget fullkorn, inga frön, nötter bönor linser grova grönsaker bär osv. som normalt är min bas, så magen lär nog slå bakut på många olika sätt. Tack gode gud att jag åtminstone får dricka kaffe – utom sista 2 dagarna – Vilket är nog de dagarna familjen mest fasar inför…

Kroppen just nu är inte riktigt samarbetsvillig, magen krånglar och tröttheten är monumental. Är ju van att utan problem att klippa en mil och det brukade bli en del sådana i veckan. Men just nu är jag bara glad för att jag klarar att gå nästan 2 km, eftersom orken är som hos en 85 årig storrökare som aldrig motionerat hela sitt liv. Så en sak är säker jag kommer aldrig börja röka 😉

Jag läser på om undersökningar, behandlingar utifrån olika resultat och försöker samtidigt hålla den normala rutinen i gång. Försöker komma tillbaka till vardag och skingra tankarna med jobb, bokföring, deklarationer – trodde väl aldrig att deklarationen skulle kännas som något positivt. Är fortfarande trött även om jag sakta blir allt starkare, att solen tittar fram gör också att humöret blir bättre. Men att leva i limbo, att inte veta vad jag slåss med det är nog det mest tärande – väntan, tankar, tänk om funderingar och så mer väntan…. Hatar det!

Att man sen vet man att det kanske blir ännu mer väntan efter undersökningen innan besked kan ges om man nu hittar något och vad det är man hittat, det tror jag är det värsta med allt detta just att man hinner måla upp så förbaskat mycket i huvudet. För familjen är nog detta värre än för mig eftersom jag redan bestämt mig för att oavsett ska jag göra mitt bästa och ge det allt jag har. Därför nördar jag ner mig – eller som en mycket god vän uttryckte det idag när vi pratade innan den här resan är klar kommer jag vara redo att doktorera i ämnet 😉 men det är sån jag är vill ha all fakta, all information oavsett.

Men jag är också en rejäl optimist och har därför tagit tag i planeringen inför våren och sommaren gällande jobbet med kursplanering, naturligtvis finns ev. behandlingar med i bakhuvudet men jag vägrar sätta livet på paus för något som kanske inte sker, även om planeringen görs utifrån om utifall scenario. Men för att återanvända en politisk paroll från valrörelsen – är man inte förberedd är om oförberedd! Samma sak gäller den ledarskapsutbildning jag går finns ingen anledning att pausa, blir det stillestånd i andra delar av livet så lär jag definitivt behöva använda hjärnan åtminstone för att inte bli helt galen (galnare). Att jobba med olika saker är för mig att koppla av, hitta energin, fokus och glädje i tillvaron, det och att skämta om det mesta är sådan jag är eftersom jag har hela livet valt att se vad jag kan och vill göra och strävat efter det, i stället för att fokusera på vad som inte går.

Det betyder inte att jag inte tänker svarta tankar ibland och funderar över varför jag? varför just nu? Men jag vägrar låta de frågorna bli det som jag fokuserar på eftersom oavsett svaren kan jag inte göra något åt dom. För det jag kan göra är att se till att jag möter detta vad det nu än är med öppna ögon, mår så bra jag bara kan och vara redo för strid.

#fuckcancer

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *