Dags för förändring

Att vara en person som gärna engagerar sig som är med i projekt och har svårt att tacka nej till uppdrag kan ibland vara en fördel eftersom man lär sig så otroligt mycket. Men ibland måste man inse att det är dags att gå vidare, dags att säga nu kliver jag av ett litet tag.

Där hamnade jag i våras, jag satt en dag i slutet av april och pratade med mitt yngsta barn som  med allvar i rösten sa “- mamma, jag tycker det är jättekul att du gör så många saker och att det är många saker som vi får hänga med på, men ibland önskar jag att vi kunde ha fler vanliga kvällar tillsammans där du inte behövde åka iväg på möten eller jobba…”

Jag började tänka efter hennes kommentar och satte mig att räkna ut hur mycket jag faktiskt var borta, som egen företagare är man ju bunden av att jobba när kunderna kan gå kurs, vill ha träning och utredningar den delen är svår att ändra på. Politiken är förlagd vissa fasta tider, och vissa kvällsmöten som man bara måste vara med på den delen kan man heller inte ändra så där. Men utöver det alla ideella styrelser som också alltid ligger på kvällar eftersom alla har sina vanliga jobb.  Jag är också en sån person som när jag åta mig något vill jag vara närvarande, göra ett bra jobb och jag går gärna all in och har svårt för att inte ta tag i saker.

Där och då bestämde jag för att strukturera upp och titta på vad jag gör och för vem, och jag gick tillbaka i mina kalendrar och tittade om det såg likadant ut längre tillbaka, och det var ganska tydligt att japp så här har mitt liv sett ut ett bra tag.

Jag bestämde mig för att tänka fram till oktober på hur jag skulle hantera de frivilliga styrelseuppdrag, kurser och politik. För att om jag fortfarande kände likadant i oktober ge besked till alla styrelser och valberedningar om att jag inte skulle ställa upp till omval för att ge valberedningarna en chans att i tid påbörja arbetet att få fatt i en ny ledamot till uppdraget (eftersom jag själv suttit i valberedning vet jag att besked i tid är guld värt).

När vi i familjen pratade om förändringarna, att jag skulle minska ner allt frivilligt styrelsearbete under ett tag framöver sa yngsta dottern “- men mamma vad ska du göra med all tid du får över nu..” och faktum är det undrar jag också :-). Men sen insåg jag att hela världen ligger öppen vilket gjorde att jag vågade ta ett språng ut i det okända spännande (men mer om det en annan dag beroende på hur det går …..).

Men faktum är att efter mailet gått ut att jag trappar ner så har ett lugn och en ny sorts lycka infunnit sig och det är då man inser att det var rätt beslut. För när man inte känner att man har tiden och orken att lägga så mycket tid och jobb man skulle vilja och då lider av ständigt av dåligt samvete vilket gör att ett annars roligt uppdrag egentligen bara känns som ett ok att bära. Fast jag känner mig själv och vet att jag inte kommer hålla mig borta alltför länge 😉 men här och just nu är det helt rätt beslut att lämna de uppdrag jag har. För att kunna fokusera på de uppdrag jag har i politiken, på jobbet och på att tillbringa mer tid med andra saker jag brinner för och älskar.

För mig är det en styrka att kunna och våga förändra, att gå vidare och framförallt att våga inse att man kanske inte gör ett riktigt så bra jobb för tillfället som man vill och att det kanske är dags för andra nya krafter att få ta klivet fram och prova sina vingar.

För mig just nu leder vägen framåt mot nya äventyr och erfarenheter och jag ser fram emot den resan.

 

 

 

 

 

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Att resa, utvecklas och mentorskap

Att resa innebär nya intryck, nya infallsvinklar, att resa kan också innebära en förändring i livet jobbmässigt eller på det personliga planet genom att förändras, utvecklas och gå vidare. Livsresan är den resan vi alla gör hela tiden och det är  också den viktigaste resan vi gör eftersom den formar oss till dem vi är och blir.

På resandets fot genom livet med  följeslagarna lycka, sorg, lärdomar, nya vänner, gamla vänner där det enda vi kan vara säkra på i vår resa är att vi alltid befinner oss i  konstant förändring.

I onsdags påbörjade jag en ny resa i mitt politiska liv, jag var uppe i Stockholm med ett gäng duktiga och drivna tjejer för en uppstart i ett mentorskapsprogram där man som adept paras ihop med en mentor som ska vara ens följeslagare under ett år framåt. Jag har fått förmånen att få ha Anna  Wiklund under det här året som min mentor.

Att få en mentor kanske kan tyckas fånigt för de som känner mig som den självständiga, drivna person jag är – inte behöver du stöttning. Men sanningen är att vi alla behöver en mentor ibland oavsett var vi befinner oss i livet.

Att kunna få den objektiva åsikten av en person man respekterar och vars åsikter man värderar. För att se på sig själv och vad man behöver jobba med är inte alltid helt lätt eftersom man inte ser goda och dåliga sidor hos sig själv och kan avgöra vilket som är vad när man tittar på sig själv.

Jag har genom åren haft förmånen att få gå en del interna utbildningar i politiken, sökt och blivit antagen – jag har också under resan gång lärt mig massor framförallt om praktisk politik. Men det viktigaste jag lärt mig är att värdera kvinnligt nätverk och styrkan i att kunna bolla med andra som har samma situation som en själv. För hur man än vrider och vänder på det – politik kan vara väldigt ensamt ibland.

Att ha någon, en vän, en mentor som kan ställa de tuffa frågorna och få en att se saker på ett nytt sätt är guld värda, eftersom det görs med glimten i ögat och med respekt för personen man är och man vet att det görs för att jag som person och politiker ska bli mitt bästa jag.
Att få förmånen att ha en mentor är också ytterligare ett steg för att utvecklas där man har en ”egen” person som bollplank och utmanare så man vågar kliva ur sin komfortzon.

Jag har tagit ytterligare ett kliv  på min resa och jag ser det här som en utmaning både på det personliga men framför allt på det politiska planet. Att ha en mentor handlar också om att släppa kontrollen lite, inte alltid helt lätt när man är van att vara (eller åtminstone få alla andra att tro att man är) i full kontroll.

En resa har alltid en början och ett slut, så även en livsresa, men det som gör resandet så intressant är allt som händer under tiden. Alla stopp på vägen både de planerade och de oplanerade, alla sevärdheter och allt man lär sig. Många av våra resor händer parallellt genom livet eftersom så fungerar vårt liv, men samtidigt på alla dessa små  delresor genom livet  händer också små och stora stopp längs vägen, förseningar och problem som man hanterar och lär sig av.

Den här resan för mig har just börjat, och det ska bli oerhört spännande att se var den slutar.

Lämna kommentar Dela inlägget:

Att gå vidare framåt

Att gå vidare framåt och  närma sig arton år som gift får en att tänka efter, det som först slår en är vart tog tiden vägen? jag är ju inte en dag äldre än 32 ….

Sen inser man att tiden springer förbi när man är fullt upptagen att titta åt andra hållet, det är också då man riskerar att springa åt olika håll i ett förhållande. Man har inte full koll på varandra mellan småbarnsåren, skolmöten, jobb, möten, mera jobb, matlagning, tvätt, handling, tonårsbarn och husrenovering.

Någonstans försvinner tvåsamheten, vi och tillsammans blir ett du – fixar och jag – fixar fast på varsitt håll och när vi träffas är vi för trötta för annat än vardags prat om middag, handling, tvätt och med att vara skiljedomare mellan barn som bråkar.

Då är det lätt hänt att vardagen tar över, att allt går över i en vardag som är grå, grå, grå… och man glömmer bort att ta i varann, stanna upp och verkligen se varann. Man blir olycklig utan att  egentligen veta varför eller ens vilja det, och det är ofta början till slutet. Där den ena parten tar steget till att säga “-jag är olycklig, jag vill något annat, jag vill mer.. men inte med dig, jag vill ha skilsmässa”

Hur hämtar man sig från det? Går det att hitta tillbaka ? vill man ens hitta tillbaka?

Efter 20 år känns det kanske som man sagt allt man hade att säga varandra, det finns inget mer att upptäcka hos varandra. Det man pratar om är barnen, det vardagliga, vem som ska göra vad och när.

När man sover på varsin sida av 180 sängen och aldrig känns väl en säng så tom och kall som när man håller sig på sin kant, där en sover tidigt och den andra ligger och läser. När beröring nästan blir så laddat att man undviker det så mycket det bara går, för man vet inte hur man ska kunna hantera det. När man befinner sig i det ingemans landet  känns det otroligt att man någonsin ska ta sig ur det.

Men, man kan fixa det om man verkligen vill men då måste båda vilja, men jag tror inte på att hitta tillbaka för det är ju tillbaka till det som inte fungerade – jag tror att det är framåt man måste gå, hitta varandra på nytt – att upptäcka varandra på nytt utifrån de personer man är idag. Det kräver tid, det kräver vilja, det kräver engagemang och det kräver mycket prat.

Att ta det där första steget att i ord uttrycka – jag är inte lycklig – är det tuffaste steg man kan ta, man sårar en person man bryr sig om, en person man levt med i många år. Men det är ett nödvändigt steg att ta – för förändring kräver ärlighet, mod och kommer innehålla tårar och många varför.

Men det är så värt det, att börja prata igen, upptäcka varandra på nytt, börja ta i varann. Sova tillsammans, smeka en kind i förbifarten, skoja och inse att man lever med den mest fantastiska människan i världen med sidor som man aldrig sett innan, sidor som man missat för att man inte tagit sig tiden att se dom utvecklas.

Att verkligen våga prata ärligt, att förändras tillsammans och bestämma sig för att det är värt att satsa och att det här är den person jag vill fortsätta framåt med och sen ta steget och börja gå inte parallellt utan verkligen intill varann hand i hand mot nya äventyr och nya utmaningar.

Att stärkta gå ur krisen ihop genom att hitta tillbaka till att vara kär igen, att vilja vara tillsammans, att se på varandra på nytt sätt – att bli förälskad igen och igen och igen. Det är som att vinna högvinsten, hitta källan till ungdom, till evigt liv och till lycka.

Att lova  varandra att inte glömma bort att se varandra, att inte sluta ta i varandra,  Att gå hand i hand och tala om – Jag älskar dig ! varje dag för det får man aldrig ta för givet. Att göra sängen till 180 cm värme, trygghet, närhet, skratt, prat och en viloplats tillsammans.

Att veta att i tvåsamhet ligger styrkan att få vara individer var för sig men ändå  tillsammans och utvecklas  vidare i livet, för man har valt varandra och man väljer varandra om igen. Att veta att båda  skulle gå genom eld och vatten för just den speciella personen man valt att leva med, för man vet att tillsammans klarar man allt. När man själv är svag och den andres styrka lyfter och peppar. När man trygg kan sjunka ner i den varma famnen och veta att här hör jag hemma.

När man väljer varandra igen för kärlekens skull.

 

 

 

 

 

Lämna kommentar Dela inlägget: