Ingen mer duktig flicka….

Jag promenerar massor i rörelsen framåt hittar man en sorts rytm som får tankarna att vandra fritt. Att gå och fundera är förlösande på många sätt  – man ser lösningar på saker man funderar över hur man ska lösa hinder som nyss tycktes oöverstigliga.

Man lär sig om sig själv genom att man skärskådar sitt liv vem man är men också utifrån händelser, personer och tillfällen man inte själv råder över då får man ibland en riktig aha upplevelse. Inte alltid av den bättre sorten….. men ack så nyttigt!

Jag har äntligen insett att livet är för kort för att lösa andras problem, att man kan vara för snäll istället för att tydligt säga ifrån när något känns eller är fel. Att må bra kommer från prioriteringar i livet – man måste därför prioritera bort en massa saker man inte är bekväm med, saker som tar energi och tär, att vara / bli en nej sägare !

I mitt jobb jobbar jag med att lyssna, ta emot, fokusera, hjälpa, prata och föreslå lösningar oavsett hur jag personligen känner eller mår, man sätter jaget helt åt sidan och fokuserar på den man jobbar med till 100 procent. Det innebär också att ta emot mycket sorg, ilska, projiceringar, utbrott, fantasier  och  uppgivenhet. Och när jag kommer från en utredning är jag ofta extremt mentalt utmattad. 

Problemet för en själv blir när  öppenheten och viljan att försöka hjälpa spiller över i den privata sfären  där man får svårt att tydligt markera när någon går över gränsen för vad man själv vill, är ok med och orkar hantera – man slätar över (det var nog inte så farligt, det var säkert inte menat så.. ), och man försöker försiktigt styra bort på ett snällt sätt för att inte göra saker värre eller såra en person som mår dåligt – eftersom man ska ju hjälpa. Att alltid anmäla sig frivillig, ta på sig de där extra jobben, alltid fixa och dona – ställa allt till rätta för andra och lösa saker att vara den ”duktiga flickan”.

Den känslan av mental trötthet jag får i delar av  jobbet och har jag varit medveten om och kunnat hantera eftersom jag älskar mitt jobb, eftersom det ger så mycket energi i övriga delar. Men den mentala tröttheten jag burit en längre tid i andra delar av livet inser att jag att jag varken orkar eller vill göra längre. Men jag har inte riktigt förstått varifrån den kommer, för visst gillar ju jag att vara tillgänglig, snäll, ställa upp i alla lägen, vara den duktiga eller?

Under min utbildning fick vi läsa psykologi, och under coaching utbildningarna lära oss att ställa de öppna frågorna ta fram personens egna lösningar. Då hade jag lite svårt att förstå varför den biten ingick….. vi pratade om att bli utbränd mentalt, om risken att man i privatlivet börjar försöka hjälpa andras problem och liv, jag tänkte då att det kommer aldrig hända mig. Jag kan sätta ner foten, säga nej, stå på mig, jag är tydlig och  ”tuff” – men jag inser idag att min vilja att hjälpa och vara duktig, snäll och finnas där för andra tar över totalt. 

Idag inser jag vikten av att prata just gränssättning, my Space, att säga ifrån och inte släta över när någon går över gränsen och du blir drabbad.  Personligen har jag även alltid trott att jag har styrkan och att den styrkan kommer från att våga vara sig själv trogen och inte låta andra definiera dig, använda sig av dig för att själva må bra, att vara ärlig mot sig själv, gå sin egen väg, vara tydlig, sätta gränser och även våga vara öppen om när det är tufft. Tydlighet mot de omkring sig och säga nej  –  jag vill inte, jag orkar inte eller du beter dig på ett sätt jag inte vill är bekväm med.

Jag inser att jag har misslyckats totalt!

Känslan jag har idag är att jag inte längre  varken vill eller tänker försöka lösa saker åt andra, vara snäll, bollplank, problemlösare, fixa, lyssna och ta emot. Mitt ansvar kan inte vara att reda ut andras val, hur de beter sig, uttrycker sig, projicerar, deras fantasivärld, det måste vara deras problem.

För mig räcker det nu, jag lämnar duktig flicka bakom nu, jag kommer bli oerhört tydlig i min gränssättning och säga ifrån när det faktiskt inte är ok. Sorry men min gräns är nådd och överskriden

Frågan jag ställer mig är varför har det tagit mig så lång tid att förstå att det är ok att sätta gränser, säga stopp och sluta försöka vara så jäkla duktig.

 

Lämna kommentar Dela inlägget: