Ska jag dö nu?

Det här är nog den svåraste text jag någonsin skrivit. Ska jag vara ärlig så rinner tårarna, och modet känns oerhört långt borta. Men att nyss fyllda 50 år inse att det kanske snart tar slut får en att flämta till och undra, är det nu jag ska dö?

Ska jag inte få se mina barn växa upp, skaffa familj och delta i det samhälle jag jobbat för att försöka förbättra för att de ska kunna få en ljus framtid. Att inse att man inte är odödlig, att man kanske inte har de där 30+ åren kvar att skratta, njuta och leva gör ont – förbannat ont! Men sen slår ryggmärgs reflexen till och signalerar att NEJ! så fan heller, jag ger aldrig upp.

En dag i taget, ett steg i taget, ett besked i taget, en fight i taget oavsett vad, jag ska vinna – något annat alternativ finns inte.

Jag får väl börja från början.

2017 blev jag akut opererad för blödande magsår så när jag i veckan visade starka tecken att blöda invärtes – så misstänkte jag att något var på väg igen och fick  tid till VC fick komma samma dag väl där visade jag lågt Hb och remiss skickades för Gastroskopi och med order att blev jag dålig åka in akut. Efter att i ett antal dagar som visat på mer blödning invärtes blev det på söndagen så pass illa att jag inte kunde stå på benen. Ambulans in till Helsingborgs akut för undersökning.

 

Väl där sattes en ventrikeltub in för att avlasta magen och plocka upp ev. blod i magsäcken. Ventrikeltub är bland det mest vidriga jag varit med om efter 3 försök lyckades dom få tuben genom näsan till magsäcken allt under kväljningar och spyförsök. Sedan att ha den sittandes är som att försöka svälja ett gäng bågfilar det skaver och gör djävulskt ont. Men om den hade kunnat tömma för att underlätta är det bra, men redan där anande vi nog det gastroskopin sedan visade, det var ingen blödning i magen utan det här var något annat. När man på morgonen drog tuben och genomförde gastroskopi – med mig helt utslagen på lugnande så visade det ingen tillstymmelse till blödning i magen. När jag sen vaknade upp vid lunchtid på mitt rum och kunde slippa tuben och kunna få dricka kaffe och äta lite kändes det först som en vinst men sen kommer tankarna …..

Jag har minnena över hur det började med både mamma och pappa med ont i magen som symptom innan diagnosen kom. Sen för mamma tog det drygt 3 månader mellan diagnos och död medan det för pappa tog inte ens 3 veckor. Alla de tankarna kommer smygande eller ja inte ens smygande utan snarare dundrande, att är det kört nu? Ska jag bli en i statistiken? Det hela blir inte bättre av att min f.d. svärfar precis gått bort också i denna förbannade sjukdom. Tankarna skenar iväg samtidigt som jag försöker intala mig själv – vi vet inte ännu om det är så, det kan var något annat….vi måste avvakta koloskopin som ska ske i det snaraste.

Jag kan bara säga att sjukhuset akuten och KAVA varit fantastiska på alla sätt den omvårdnad man fått trots det tryck de jobbar under med den här jäkla epidemin. Efter ha stabiliserat mig med diverse kuckelimuck dropp som verkade stoppa upp blödningen så blev jag hemskickad med order om att åka in akut om jag blir sämre. Med ett HB på 86 är man lite trött, vinglig och yr men på benen.

Att man sen liknar lakansväv färgmässigt får man leva med för känslan att få komma hem och krama om barnen var oslagbar. Att få ostört sova i egen säng den känslan gav en trygghet som inget sjukhus i världen trots personal och resurser kan slå.

Nu är man på snabbspår för att få komma in på nästa undersökning som är koloskopi och beroende på vad den visar så får jag nästa steg. Att berätta och förbereda barnen var det värsta – deras kommentarer är det som jag tror kommer definiera hela den här resan oavsett vad svaret på koloskopin visar. “- Det här kommer du klara morsan du är det starkaste vi vet, du kommer fixa det här och vi är med dig. Vi älskar dig”.

Reaktionen från mina bästa vänner har varit samma sak det här kommer du att fixa. Och med så många som tror på mig kan jag ju inte misslyckas – det finns inte på världskartan. Jag kommer ge det mitt livs fight och jag ska vinna!
Så tacksam för min familj , Roger, barnen och mina vänner som ger mig styrka och mod när jag saknar det själv.

Om det nu visar sig att vara det man misstänker så.

Ja, jag kommer kick ass

Ja, jag kommer rocka att vara skallig

Ja, jag kommer fortsätta skratta

Ja, Jag kommer vara öppen med min resa

Ja, jag kommer att segra.

#fuckcancer

 

 

 

 

 

Lämna kommentar (3 st) Dela inlägget: