Att inte veta

18 mars, 2021 Tankar och funderingar Skriv kommentar

Att leva i limbo….

 

Jag är ingen direkt tålmodig person, när det uppstår problem vill jag ha fakta på bordet och sen se till att lösa det omgående. Att ta tag i saker och jobba sig igenom har alltid varit min paroll så att leva i limbo jag gör just nu passar inte riktigt mitt sinne. Så för tillfället planerar jag för det värsta och hoppas på det bästa.

Nu börjar en dryg vecka med diet. Som avslutas med bara flytande 2 dagar och laxermedel – sen koloskopi undersökningen – ser verkligen fram emot denna vecka …. NOT då kosten i veckan är allt sånt som jag normalt sett aldrig/sällan äter vitt bröd, vitt ris, vit pasta. Inget fullkorn, inga frön, nötter bönor linser grova grönsaker bär osv. som normalt är min bas, så magen lär nog slå bakut på många olika sätt. Tack gode gud att jag åtminstone får dricka kaffe – utom sista 2 dagarna – Vilket är nog de dagarna familjen mest fasar inför…

Kroppen just nu är inte riktigt samarbetsvillig, magen krånglar och tröttheten är monumental. Är ju van att utan problem att klippa en mil och det brukade bli en del sådana i veckan. Men just nu är jag bara glad för att jag klarar att gå nästan 2 km, eftersom orken är som hos en 85 årig storrökare som aldrig motionerat hela sitt liv. Så en sak är säker jag kommer aldrig börja röka 😉

Jag läser på om undersökningar, behandlingar utifrån olika resultat och försöker samtidigt hålla den normala rutinen i gång. Försöker komma tillbaka till vardag och skingra tankarna med jobb, bokföring, deklarationer – trodde väl aldrig att deklarationen skulle kännas som något positivt. Är fortfarande trött även om jag sakta blir allt starkare, att solen tittar fram gör också att humöret blir bättre. Men att leva i limbo, att inte veta vad jag slåss med det är nog det mest tärande – väntan, tankar, tänk om funderingar och så mer väntan…. Hatar det!

Att man sen vet man att det kanske blir ännu mer väntan efter undersökningen innan besked kan ges om man nu hittar något och vad det är man hittat, det tror jag är det värsta med allt detta just att man hinner måla upp så förbaskat mycket i huvudet. För familjen är nog detta värre än för mig eftersom jag redan bestämt mig för att oavsett ska jag göra mitt bästa och ge det allt jag har. Därför nördar jag ner mig – eller som en mycket god vän uttryckte det idag när vi pratade innan den här resan är klar kommer jag vara redo att doktorera i ämnet 😉 men det är sån jag är vill ha all fakta, all information oavsett.

Men jag är också en rejäl optimist och har därför tagit tag i planeringen inför våren och sommaren gällande jobbet med kursplanering, naturligtvis finns ev. behandlingar med i bakhuvudet men jag vägrar sätta livet på paus för något som kanske inte sker, även om planeringen görs utifrån om utifall scenario. Men för att återanvända en politisk paroll från valrörelsen – är man inte förberedd är om oförberedd! Samma sak gäller den ledarskapsutbildning jag går finns ingen anledning att pausa, blir det stillestånd i andra delar av livet så lär jag definitivt behöva använda hjärnan åtminstone för att inte bli helt galen (galnare). Att jobba med olika saker är för mig att koppla av, hitta energin, fokus och glädje i tillvaron, det och att skämta om det mesta är sådan jag är eftersom jag har hela livet valt att se vad jag kan och vill göra och strävat efter det, i stället för att fokusera på vad som inte går.

Det betyder inte att jag inte tänker svarta tankar ibland och funderar över varför jag? varför just nu? Men jag vägrar låta de frågorna bli det som jag fokuserar på eftersom oavsett svaren kan jag inte göra något åt dom. För det jag kan göra är att se till att jag möter detta vad det nu än är med öppna ögon, mår så bra jag bara kan och vara redo för strid.

#fuckcancer

Lämna kommentar Dela inlägget:

Ska jag dö nu?

10 mars, 2021 Tankar och funderingar 3 kommentarer

Det här är nog den svåraste text jag någonsin skrivit. Ska jag vara ärlig så rinner tårarna, och modet känns oerhört långt borta. Men att nyss fyllda 50 år inse att det kanske snart tar slut får en att flämta till och undra, är det nu jag ska dö?

Ska jag inte få se mina barn växa upp, skaffa familj och delta i det samhälle jag jobbat för att försöka förbättra för att de ska kunna få en ljus framtid. Att inse att man inte är odödlig, att man kanske inte har de där 30+ åren kvar att skratta, njuta och leva gör ont – förbannat ont! Men sen slår ryggmärgs reflexen till och signalerar att NEJ! så fan heller, jag ger aldrig upp.

En dag i taget, ett steg i taget, ett besked i taget, en fight i taget oavsett vad, jag ska vinna – något annat alternativ finns inte.

Jag får väl börja från början.

2017 blev jag akut opererad för blödande magsår så när jag i veckan visade starka tecken att blöda invärtes – så misstänkte jag att något var på väg igen och fick  tid till VC fick komma samma dag väl där visade jag lågt Hb och remiss skickades för Gastroskopi och med order att blev jag dålig åka in akut. Efter att i ett antal dagar som visat på mer blödning invärtes blev det på söndagen så pass illa att jag inte kunde stå på benen. Ambulans in till Helsingborgs akut för undersökning.

 

Väl där sattes en ventrikeltub in för att avlasta magen och plocka upp ev. blod i magsäcken. Ventrikeltub är bland det mest vidriga jag varit med om efter 3 försök lyckades dom få tuben genom näsan till magsäcken allt under kväljningar och spyförsök. Sedan att ha den sittandes är som att försöka svälja ett gäng bågfilar det skaver och gör djävulskt ont. Men om den hade kunnat tömma för att underlätta är det bra, men redan där anande vi nog det gastroskopin sedan visade, det var ingen blödning i magen utan det här var något annat. När man på morgonen drog tuben och genomförde gastroskopi – med mig helt utslagen på lugnande så visade det ingen tillstymmelse till blödning i magen. När jag sen vaknade upp vid lunchtid på mitt rum och kunde slippa tuben och kunna få dricka kaffe och äta lite kändes det först som en vinst men sen kommer tankarna …..

Jag har minnena över hur det började med både mamma och pappa med ont i magen som symptom innan diagnosen kom. Sen för mamma tog det drygt 3 månader mellan diagnos och död medan det för pappa tog inte ens 3 veckor. Alla de tankarna kommer smygande eller ja inte ens smygande utan snarare dundrande, att är det kört nu? Ska jag bli en i statistiken? Det hela blir inte bättre av att min f.d. svärfar precis gått bort också i denna förbannade sjukdom. Tankarna skenar iväg samtidigt som jag försöker intala mig själv – vi vet inte ännu om det är så, det kan var något annat….vi måste avvakta koloskopin som ska ske i det snaraste.

Jag kan bara säga att sjukhuset akuten och KAVA varit fantastiska på alla sätt den omvårdnad man fått trots det tryck de jobbar under med den här jäkla epidemin. Efter ha stabiliserat mig med diverse kuckelimuck dropp som verkade stoppa upp blödningen så blev jag hemskickad med order om att åka in akut om jag blir sämre. Med ett HB på 86 är man lite trött, vinglig och yr men på benen.

Att man sen liknar lakansväv färgmässigt får man leva med för känslan att få komma hem och krama om barnen var oslagbar. Att få ostört sova i egen säng den känslan gav en trygghet som inget sjukhus i världen trots personal och resurser kan slå.

Nu är man på snabbspår för att få komma in på nästa undersökning som är koloskopi och beroende på vad den visar så får jag nästa steg. Att berätta och förbereda barnen var det värsta – deras kommentarer är det som jag tror kommer definiera hela den här resan oavsett vad svaret på koloskopin visar. “- Det här kommer du klara morsan du är det starkaste vi vet, du kommer fixa det här och vi är med dig. Vi älskar dig”.

Reaktionen från mina bästa vänner har varit samma sak det här kommer du att fixa. Och med så många som tror på mig kan jag ju inte misslyckas – det finns inte på världskartan. Jag kommer ge det mitt livs fight och jag ska vinna!
Så tacksam för min familj , Roger, barnen och mina vänner som ger mig styrka och mod när jag saknar det själv.

Om det nu visar sig att vara det man misstänker så.

Ja, jag kommer kick ass

Ja, jag kommer rocka att vara skallig

Ja, jag kommer fortsätta skratta

Ja, Jag kommer vara öppen med min resa

Ja, jag kommer att segra.

#fuckcancer

 

 

 

 

 

Lämna kommentar (3 st) Dela inlägget:

Dags för förändring

30 oktober, 2018 Tankar och funderingar Skriv kommentar

Att vara en person som gärna engagerar sig som är med i projekt och har svårt att tacka nej till uppdrag kan ibland vara en fördel eftersom man lär sig så otroligt mycket. Men ibland måste man inse att det är dags att gå vidare, dags att säga nu kliver jag av ett litet tag.

Där hamnade jag i våras, jag satt en dag i slutet av april och pratade med mitt yngsta barn som  med allvar i rösten sa “- mamma, jag tycker det är jättekul att du gör så många saker och att det är många saker som vi får hänga med på, men ibland önskar jag att vi kunde ha fler vanliga kvällar tillsammans där du inte behövde åka iväg på möten eller jobba…”

Jag började tänka efter hennes kommentar och satte mig att räkna ut hur mycket jag faktiskt var borta, som egen företagare är man ju bunden av att jobba när kunderna kan gå kurs, vill ha träning och utredningar den delen är svår att ändra på. Politiken är förlagd vissa fasta tider, och vissa kvällsmöten som man bara måste vara med på den delen kan man heller inte ändra så där. Men utöver det alla ideella styrelser som också alltid ligger på kvällar eftersom alla har sina vanliga jobb.  Jag är också en sån person som när jag åta mig något vill jag vara närvarande, göra ett bra jobb och jag går gärna all in och har svårt för att inte ta tag i saker.

Där och då bestämde jag för att strukturera upp och titta på vad jag gör och för vem, och jag gick tillbaka i mina kalendrar och tittade om det såg likadant ut längre tillbaka, och det var ganska tydligt att japp så här har mitt liv sett ut ett bra tag.

Jag bestämde mig för att tänka fram till oktober på hur jag skulle hantera de frivilliga styrelseuppdrag, kurser och politik. För att om jag fortfarande kände likadant i oktober ge besked till alla styrelser och valberedningar om att jag inte skulle ställa upp till omval för att ge valberedningarna en chans att i tid påbörja arbetet att få fatt i en ny ledamot till uppdraget (eftersom jag själv suttit i valberedning vet jag att besked i tid är guld värt).

När vi i familjen pratade om förändringarna, att jag skulle minska ner allt frivilligt styrelsearbete under ett tag framöver sa yngsta dottern “- men mamma vad ska du göra med all tid du får över nu..” och faktum är det undrar jag också :-). Men sen insåg jag att hela världen ligger öppen vilket gjorde att jag vågade ta ett språng ut i det okända spännande (men mer om det en annan dag beroende på hur det går …..).

Men faktum är att efter mailet gått ut att jag trappar ner så har ett lugn och en ny sorts lycka infunnit sig och det är då man inser att det var rätt beslut. För när man inte känner att man har tiden och orken att lägga så mycket tid och jobb man skulle vilja och då lider av ständigt av dåligt samvete vilket gör att ett annars roligt uppdrag egentligen bara känns som ett ok att bära. Fast jag känner mig själv och vet att jag inte kommer hålla mig borta alltför länge 😉 men här och just nu är det helt rätt beslut att lämna de uppdrag jag har. För att kunna fokusera på de uppdrag jag har i politiken, på jobbet och på att tillbringa mer tid med andra saker jag brinner för och älskar.

För mig är det en styrka att kunna och våga förändra, att gå vidare och framförallt att våga inse att man kanske inte gör ett riktigt så bra jobb för tillfället som man vill och att det kanske är dags för andra nya krafter att få ta klivet fram och prova sina vingar.

För mig just nu leder vägen framåt mot nya äventyr och erfarenheter och jag ser fram emot den resan.

 

 

 

 

 

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Ingen mer duktig flicka….

16 juli, 2018 Tankar och funderingar Skriv kommentar

Jag promenerar massor i rörelsen framåt hittar man en sorts rytm som får tankarna att vandra fritt. Att gå och fundera är förlösande på många sätt  – man ser lösningar på saker man funderar över hur man ska lösa hinder som nyss tycktes oöverstigliga.

Man lär sig om sig själv genom att man skärskådar sitt liv vem man är men också utifrån händelser, personer och tillfällen man inte själv råder över då får man ibland en riktig aha upplevelse. Inte alltid av den bättre sorten….. men ack så nyttigt!

Jag har äntligen insett att livet är för kort för att lösa andras problem, att man kan vara för snäll istället för att tydligt säga ifrån när något känns eller är fel. Att må bra kommer från prioriteringar i livet – man måste därför prioritera bort en massa saker man inte är bekväm med, saker som tar energi och tär, att vara / bli en nej sägare !

I mitt jobb jobbar jag med att lyssna, ta emot, fokusera, hjälpa, prata och föreslå lösningar oavsett hur jag personligen känner eller mår, man sätter jaget helt åt sidan och fokuserar på den man jobbar med till 100 procent. Det innebär också att ta emot mycket sorg, ilska, projiceringar, utbrott, fantasier  och  uppgivenhet. Och när jag kommer från en utredning är jag ofta extremt mentalt utmattad. 

Problemet för en själv blir när  öppenheten och viljan att försöka hjälpa spiller över i den privata sfären  där man får svårt att tydligt markera när någon går över gränsen för vad man själv vill, är ok med och orkar hantera – man slätar över (det var nog inte så farligt, det var säkert inte menat så.. ), och man försöker försiktigt styra bort på ett snällt sätt för att inte göra saker värre eller såra en person som mår dåligt – eftersom man ska ju hjälpa. Att alltid anmäla sig frivillig, ta på sig de där extra jobben, alltid fixa och dona – ställa allt till rätta för andra och lösa saker att vara den ”duktiga flickan”.

Den känslan av mental trötthet jag får i delar av  jobbet och har jag varit medveten om och kunnat hantera eftersom jag älskar mitt jobb, eftersom det ger så mycket energi i övriga delar. Men den mentala tröttheten jag burit en längre tid i andra delar av livet inser att jag att jag varken orkar eller vill göra längre. Men jag har inte riktigt förstått varifrån den kommer, för visst gillar ju jag att vara tillgänglig, snäll, ställa upp i alla lägen, vara den duktiga eller?

Under min utbildning fick vi läsa psykologi, och under coaching utbildningarna lära oss att ställa de öppna frågorna ta fram personens egna lösningar. Då hade jag lite svårt att förstå varför den biten ingick….. vi pratade om att bli utbränd mentalt, om risken att man i privatlivet börjar försöka hjälpa andras problem och liv, jag tänkte då att det kommer aldrig hända mig. Jag kan sätta ner foten, säga nej, stå på mig, jag är tydlig och  ”tuff” – men jag inser idag att min vilja att hjälpa och vara duktig, snäll och finnas där för andra tar över totalt. 

Idag inser jag vikten av att prata just gränssättning, my Space, att säga ifrån och inte släta över när någon går över gränsen och du blir drabbad.  Personligen har jag även alltid trott att jag har styrkan och att den styrkan kommer från att våga vara sig själv trogen och inte låta andra definiera dig, använda sig av dig för att själva må bra, att vara ärlig mot sig själv, gå sin egen väg, vara tydlig, sätta gränser och även våga vara öppen om när det är tufft. Tydlighet mot de omkring sig och säga nej  –  jag vill inte, jag orkar inte eller du beter dig på ett sätt jag inte vill är bekväm med.

Jag inser att jag har misslyckats totalt!

Känslan jag har idag är att jag inte längre  varken vill eller tänker försöka lösa saker åt andra, vara snäll, bollplank, problemlösare, fixa, lyssna och ta emot. Mitt ansvar kan inte vara att reda ut andras val, hur de beter sig, uttrycker sig, projicerar, deras fantasivärld, det måste vara deras problem.

För mig räcker det nu, jag lämnar duktig flicka bakom nu, jag kommer bli oerhört tydlig i min gränssättning och säga ifrån när det faktiskt inte är ok. Sorry men min gräns är nådd och överskriden

Frågan jag ställer mig är varför har det tagit mig så lång tid att förstå att det är ok att sätta gränser, säga stopp och sluta försöka vara så jäkla duktig.

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

De viktiga samtalen

6 juli, 2018 Tankar och funderingar Skriv kommentar

Jag älskar att ha huset fullt av ungar, när ungarnas kompisar är här och det surrar av liv och rörelse. Det som alltid slår mig är vilken energi de har och vilken livsglädje parat med nyfikenhet och vilja att lära. Samtidigt som deras naivitet och tilltro till världen och människor fortfarande är oerhört hög.

Vi började här om morgonen vid frukost diskutera detta med nätet och faror som faktiskt finns där ute, de hade många kloka tankar och hade ganska god koll på att det finns folk med fejkade profiler som låtsas vara någon de inte är. Men man märker också att de inte har riktigt full koll att med teknikens hjälp kan man manipulera väldigt mycket.

Vi pratade en hel del om uttrycket “internet never forgets” och en av kompisarna berättade hur en privat gammal inspelning av hen nu sprids på nätet för att göra narr av hen. Sånt gör mig så fruktansvärt ledsen och upprörd eftersom det är en utsatthet som är så svår att få bort. Vi pratade om detta att allt man lägger ut kan sparas ner och även om du vill och tar bort det så finns alltid kvar och kan fortsätta spridas flera år sedan, så det är oerhört viktigt att alltid tänka efter före innan man delar, skickar och sprider bilder och videos.

Även om jag ofta från mina ungar får kommentarer som,  “mamma när du var ung på dinosauriernas tid, eller när du var ung på stenåldern” osv. (ja de är rappkäftade dom små liven …. ) så är det så skönt att vi kan ha de här samtalen om svåra saker och ha högt i tak och att de faktiskt inser att ibland vet vi äldre faktiskt liiite mer :-). Att de förstår att händer något är det mig som förälder/vuxen man kan vända sig till och få stöd, jag kanske inte alltid blir glad om de gjort något dumt men jag har alltid deras rygg och står på deras sida i vått och torrt.

Att våga ta de svåra samtalen med ungarna om olika saker, sex och samlevnad, döden, rasism, olika åsikter, religion, säkerhet, olikheter, att få vara sig själv, att kärlek är kärlek och tillståndet i världen är för mig en viktig del i hur jag är som förälder. Hos oss finns inga förbjudna ämnen utan allt kan diskuteras men om man tycker en sak och anser något bör man alltid kunna förklara varför. Den frågan är för mig den viktigaste och jag är oerhört glad när mina ungar ställer den till mig när jag säger något eller säger att “att så här är det”. Att de då frågar varför och kräver att jag ska kunna förklara varför jag tycker så eller tar den ståndpunkten – det för mig är ett kvitto att de tänker själva och vill veta.

Att få ha ungar, ungdomar i sitt liv är ett privilegium som är oerhört givande man lär sig något nytt varje dag, för tro inte att det alltid är jag som vet bäst – ibland är det faktiskt dom som vet bättre och kan saker som jag gärna lär mig. För med ålder kommer också en viss oflexibilitet, man fastnar i tankemönster och i hur man alltid har gjort att då få inspiration och ideer som man aldrig tänkt på själv ger en extra kick  tillvaron.

Att vi valt att ha öppet hus här hemma och alltid välkomna ungarnas kompisar ger oss så mycket energi, kunskap, diskussioner, nya musikupplevelser och utbyte, detta är något jag aldrig kommer att ångra även om ljudnivån ibland blir lite väl hög för mina gamla öron 🙂

 

 

 

 

 

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Att resa, utvecklas och mentorskap

15 april, 2018 Tankar och funderingar Skriv kommentar

Att resa innebär nya intryck, nya infallsvinklar, att resa kan också innebära en förändring i livet jobbmässigt eller på det personliga planet genom att förändras, utvecklas och gå vidare. Livsresan är den resan vi alla gör hela tiden och det är  också den viktigaste resan vi gör eftersom den formar oss till dem vi är och blir.

På resandets fot genom livet med  följeslagarna lycka, sorg, lärdomar, nya vänner, gamla vänner där det enda vi kan vara säkra på i vår resa är att vi alltid befinner oss i  konstant förändring.

I onsdags påbörjade jag en ny resa i mitt politiska liv, jag var uppe i Stockholm med ett gäng duktiga och drivna tjejer för en uppstart i ett mentorskapsprogram där man som adept paras ihop med en mentor som ska vara ens följeslagare under ett år framåt. Jag har fått förmånen att få ha Anna  Wiklund under det här året som min mentor.

Att få en mentor kanske kan tyckas fånigt för de som känner mig som den självständiga, drivna person jag är – inte behöver du stöttning. Men sanningen är att vi alla behöver en mentor ibland oavsett var vi befinner oss i livet.

Att kunna få den objektiva åsikten av en person man respekterar och vars åsikter man värderar. För att se på sig själv och vad man behöver jobba med är inte alltid helt lätt eftersom man inte ser goda och dåliga sidor hos sig själv och kan avgöra vilket som är vad när man tittar på sig själv.

Jag har genom åren haft förmånen att få gå en del interna utbildningar i politiken, sökt och blivit antagen – jag har också under resan gång lärt mig massor framförallt om praktisk politik. Men det viktigaste jag lärt mig är att värdera kvinnligt nätverk och styrkan i att kunna bolla med andra som har samma situation som en själv. För hur man än vrider och vänder på det – politik kan vara väldigt ensamt ibland.

Att ha någon, en vän, en mentor som kan ställa de tuffa frågorna och få en att se saker på ett nytt sätt är guld värda, eftersom det görs med glimten i ögat och med respekt för personen man är och man vet att det görs för att jag som person och politiker ska bli mitt bästa jag.
Att få förmånen att ha en mentor är också ytterligare ett steg för att utvecklas där man har en ”egen” person som bollplank och utmanare så man vågar kliva ur sin komfortzon.

Jag har tagit ytterligare ett kliv  på min resa och jag ser det här som en utmaning både på det personliga men framför allt på det politiska planet. Att ha en mentor handlar också om att släppa kontrollen lite, inte alltid helt lätt när man är van att vara (eller åtminstone få alla andra att tro att man är) i full kontroll.

En resa har alltid en början och ett slut, så även en livsresa, men det som gör resandet så intressant är allt som händer under tiden. Alla stopp på vägen både de planerade och de oplanerade, alla sevärdheter och allt man lär sig. Många av våra resor händer parallellt genom livet eftersom så fungerar vårt liv, men samtidigt på alla dessa små  delresor genom livet  händer också små och stora stopp längs vägen, förseningar och problem som man hanterar och lär sig av.

Den här resan för mig har just börjat, och det ska bli oerhört spännande att se var den slutar.

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Rädslor

3 april, 2018 Tankar och funderingar Skriv kommentar

Rädslor som styr och kontrollerar vårt liv det är nog mera vanligt än ovanligt, något jag insåg när jag pratade med en god vän.

Det kan vara rädsla från ovanliga saker till vardagliga saker som i vissas ögon kan tyckas helt absurda men som för den som bär på rädslan kan innebära att man begränsar sig själv, förändrar sitt liv, anpassar sig efter och låter rädslan styra.

Jag insåg att trots att vi alla bär på rädslor pratar vi sällan om dem så därför tänkte jag dela med mig av några av mina. Att våga tala om mina rädslor är också att konfrontera hantera dem istället för att låta rädslan kontrollera mig…..

Jag ska dela en liten hemlighet som kanske är svår att ta till sig- jag är nämligen sjukligt blyg…..

Erkänn när du läste den meningen hickade du till lite och började fnissa lite…eller kanske till och med  storskratta för dig själv – eller hur? Eftersom hur kan du som är politiskt aktiv, bloggar, pratar, debatterar och håller föredrag och kurser vara blyg ???? För man tänker att inte kan en person som tar för sig, pratar och syns vara blyg – det stämmer ju inte med den bild man fått. Men faktum är att jag är just blyg, har lätt att bli supernervös och har scenskräck!

Blyghet, nervositet och scenskräck har varit mina 3 närmaste kompisar hela livet. De har gjort livet surt för mig många gånger – de gick mig att sluta spela teater på scen, sluta sjunga offentligt och fick mig att välja bort karriärmöjligheter när jag var yngre.

När jag blev äldre och “klokare” insåg jag att den enda som kunde göra något åt detta var jag själv. Det har tagit många år, många timmar och mkt coaching  att våga stå framför folk och tala. Men än idag kämpar jag med blyghet, nerver som ställer till det och att tala inför folk. Det är ologiskt att  det värsta är när folk ställer frågor, vet vem man är eller man ska hålla ett anförande framför folk man känner,  då börjar jag direkt tvivla på mig själv och min kunskap och får svårt att uttrycka mig klart och tydligt, då lyckas jag också ludda till och få det att det snurra i huvudet.

Det händer också att paniken sprider sig när man ska hålla ett tal – trots att man gjort det många gånger skakar knäna, händerna darrar … och man snubblar på orden, säger god dag yxskaft eller virrar in sig i en tankeirrgång och hittar aldrig ut igen – been there done that!….

Det finns många sätt att hantera denna rädsla jag använde mig ofta av att rabbla fakta som en krycka, att ha hela anförandet/talet nedskrivet, stödord inför frågor och att alltid försöka vara rejält påläst och förberedd. Vilket då ibland ledde till att man upplevs som lite tråkig när man talar, med lite för mycket “vet allt, kan allt” tant.

Ofta går det faktiskt att hantera situationen genom att pausa, andas och titta i pappren MEN ibland kraschlandar man så rejält att man har blåmärken i själen i veckor, men man reser sig – svär åt sig själv och bestämmer att nästa gång – då…!

Hur kan man då komma över rädslor ? i mitt fall eftersom jag brinner för det jag gör och har en vilja att verkligen jobba med min rädsla. Jag utmanar mig själv att hålla tal, gå upp och debattera, våga svara på frågor. För ju mer erfarenhet man skaffar sig desto bekvämare blir man i att stå i fokus. Även om ens “kompisar” rädsla, blyghet och nerver alltid gör sig mer eller mindre påminda. Men jag är nog också medveten om att det alltid kommer vara en del av mig som kommer vara livrädd…

Men jag har idag blivit så pass bekväm att jag kan hålla ett anförande utan ha allt nedskrivet, även om förberedelserna fortfarande är rigorösa… ;-), jag tycker till och med att det kan vara roligt att debattera och diskutera. Jag älskar att hålla föredrag och undervisa – även om jag fortfarande är precis lika nervös, känner mig lika blyg, och har kvar samma skräck att stå på scen framför alla.

För den viktigaste lärdomen jag har tagit med mig är – även om jag hatar när det händer och jag ältar det i veckor  – DET ÄR OK ATT MISSLYCKAS!

För huvudsaken är att man reser sig igen och inte ger upp utan tar nya tag, för då har man egentligen inte misslyckats utan lärt man har sig något på vägen.Jag och mina “kompisar” lär nog hålla ihop resten av livet men vet ni det går att hantera och idag är jag ok med det.

För att ta debatten, prata, svara på frågorna och tycka att det är roligt de flesta gånger för jag vet att när det inte går/gått som jag vill/tänkt mig så tar jag idag nya tag inför nästa gång – istället för att ge upp.

För det är bara att erkänna vi är alla rädda för något, och innerst inne tror jag att vi alla har tvivel om vår förmåga – vissa är bara duktigare än andra på att dölja och hantera det.

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Häxor, Bitchar och svar på tal!

29 mars, 2018 Tankar och funderingar Skriv kommentar

En välbehövlig ledighet väntar för de allra flesta, en ledighet som i många fall kommer innebära en massa mat, familjetid och förhoppningsvis lite vårkänsla.

Själv polerar jag kvasten – en piasava 2000 som förhoppningsvis håller för resan till Blåkulla även i år. Kaffehurran är utbytt mot termos – hatar verkligen kallt kaffe, Katten nyborstad och flightplan är inlämnad.

Jag vet många som tycker att äntligen flyger alla dessa häxor världens väg – måtte de stanna kvar på Blåkulla för evigt. Att vara en besvärlig kärring som ifrågasätter och tycker för mycket får ibland (mer ofta än sällan) reaktionen från vissa att man är en bitch eller just en häxa…..

Jag funderar ibland över vad det är som är så provocerande med att man som kvinna tar plats, varför vissa män men även kvinnor blir så oerhört arga och upprörda över att man vågar vara annat än lagom.

Att mötas av härskartekniker med klappar på huvudet, och lätt överseende kommentarer som lilla gumman, vad vet du  om det?,  att bli ignorerad i ett samtal, eller få höra du som är så ung …….  Jag tror de flesta av oss har mött dessa personer  i vår yrkesroll, i privatlivet och inom politiken.

Jag har några exempel ur mitt liv,

Jag älskar och går ofta i  höga klackar.

“-Oj, vilka höga klackar! – hur höga är dom?”

“- Ja, de är nog ganska höga, 16 cm”

“- Aha, är höjden på klackarna indikation på ditt IQ då?, hö hö hö”

“- Absolut,!! Jag ser förresten att du är plattfotad…..”

Bakom ryggen när jag går därifrån – (jävla häxa…)

Klapp på axeln som följs av följande konversation….

“- Hej, lilla tjejen har du något vettigt att säga idag?…”

“- Absolut, lilla gubben för om vettigt är kriteriet så misstänker jag att du tänker vara tyst va?”

Mummel i mungipan -(sån jävla bitch…..)

Detta är ett axplock av vad man kan stöta på – jag är tillräckligt gammal för att ha en ryggmärgs reflex att ofta ge svar på tal, men ibland blir även jag svarslös, sårad och förbannad. Trots det skulle jag aldrig någonsin välja en annan väg att gå, jag vågar ta plats, vara obekväm och ganska kaxig.

Att våga ta plats, tycka och vara sig själv är allas rättighet. Att låta strukturer, kulturer eller andra människor definiera vem du ska vara, hur du ska vara eller vad du ska säga eller tycka och tänka hör inte hemma i något samhälle.

Vi måste våga stå upp för oss själva, lyfta varandra och lyssna om vi någonsin ska kunna säga att samhället är öppet och tillgängligt för alla. Det är också det samhället jag vill lämna över till mina barn och barnbarn.

Därför engagerar jag mig, är obekväm, tycker ofta, mycket och högljutt – det är också därför jag putsar kvasten, kokar kaffet och flyger med mina medsystrar till Blåkulla för ensam är inte stark men tillsammans kommer vi häxor och bitchar förändra världen 😉

Glad Påsk

 

 

 

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Att gå vidare framåt

26 mars, 2018 Tankar och funderingar Skriv kommentar

Att gå vidare framåt och  närma sig arton år som gift får en att tänka efter, det som först slår en är vart tog tiden vägen? jag är ju inte en dag äldre än 32 ….

Sen inser man att tiden springer förbi när man är fullt upptagen att titta åt andra hållet, det är också då man riskerar att springa åt olika håll i ett förhållande. Man har inte full koll på varandra mellan småbarnsåren, skolmöten, jobb, möten, mera jobb, matlagning, tvätt, handling, tonårsbarn och husrenovering.

Någonstans försvinner tvåsamheten, vi och tillsammans blir ett du – fixar och jag – fixar fast på varsitt håll och när vi träffas är vi för trötta för annat än vardags prat om middag, handling, tvätt och med att vara skiljedomare mellan barn som bråkar.

Då är det lätt hänt att vardagen tar över, att allt går över i en vardag som är grå, grå, grå… och man glömmer bort att ta i varann, stanna upp och verkligen se varann. Man blir olycklig utan att  egentligen veta varför eller ens vilja det, och det är ofta början till slutet. Där den ena parten tar steget till att säga “-jag är olycklig, jag vill något annat, jag vill mer.. men inte med dig, jag vill ha skilsmässa”

Hur hämtar man sig från det? Går det att hitta tillbaka ? vill man ens hitta tillbaka?

Efter 20 år känns det kanske som man sagt allt man hade att säga varandra, det finns inget mer att upptäcka hos varandra. Det man pratar om är barnen, det vardagliga, vem som ska göra vad och när.

När man sover på varsin sida av 180 sängen och aldrig känns väl en säng så tom och kall som när man håller sig på sin kant, där en sover tidigt och den andra ligger och läser. När beröring nästan blir så laddat att man undviker det så mycket det bara går, för man vet inte hur man ska kunna hantera det. När man befinner sig i det ingemans landet  känns det otroligt att man någonsin ska ta sig ur det.

Men, man kan fixa det om man verkligen vill men då måste båda vilja, men jag tror inte på att hitta tillbaka för det är ju tillbaka till det som inte fungerade – jag tror att det är framåt man måste gå, hitta varandra på nytt – att upptäcka varandra på nytt utifrån de personer man är idag. Det kräver tid, det kräver vilja, det kräver engagemang och det kräver mycket prat.

Att ta det där första steget att i ord uttrycka – jag är inte lycklig – är det tuffaste steg man kan ta, man sårar en person man bryr sig om, en person man levt med i många år. Men det är ett nödvändigt steg att ta – för förändring kräver ärlighet, mod och kommer innehålla tårar och många varför.

Men det är så värt det, att börja prata igen, upptäcka varandra på nytt, börja ta i varann. Sova tillsammans, smeka en kind i förbifarten, skoja och inse att man lever med den mest fantastiska människan i världen med sidor som man aldrig sett innan, sidor som man missat för att man inte tagit sig tiden att se dom utvecklas.

Att verkligen våga prata ärligt, att förändras tillsammans och bestämma sig för att det är värt att satsa och att det här är den person jag vill fortsätta framåt med och sen ta steget och börja gå inte parallellt utan verkligen intill varann hand i hand mot nya äventyr och nya utmaningar.

Att stärkta gå ur krisen ihop genom att hitta tillbaka till att vara kär igen, att vilja vara tillsammans, att se på varandra på nytt sätt – att bli förälskad igen och igen och igen. Det är som att vinna högvinsten, hitta källan till ungdom, till evigt liv och till lycka.

Att lova  varandra att inte glömma bort att se varandra, att inte sluta ta i varandra,  Att gå hand i hand och tala om – Jag älskar dig ! varje dag för det får man aldrig ta för givet. Att göra sängen till 180 cm värme, trygghet, närhet, skratt, prat och en viloplats tillsammans.

Att veta att i tvåsamhet ligger styrkan att få vara individer var för sig men ändå  tillsammans och utvecklas  vidare i livet, för man har valt varandra och man väljer varandra om igen. Att veta att båda  skulle gå genom eld och vatten för just den speciella personen man valt att leva med, för man vet att tillsammans klarar man allt. När man själv är svag och den andres styrka lyfter och peppar. När man trygg kan sjunka ner i den varma famnen och veta att här hör jag hemma.

När man väljer varandra igen för kärlekens skull.

 

 

 

 

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Mitt i livet – Allt har en början…

3 mars, 2018 Okategoriserade Skriv kommentar

Att börja blogga var kanske inte så stort steg egentligen eftersom jag gärna skriver mycket och ofta 😉 något mina stackars följare på FB har fått erfara.

Det är många år sedan jag bloggade sist och då var strukturen inte lika tydlig som idag, jag kommer som alltid blanda stort som smått – eftersom det är jag.

Jag fokuserar mycket på kaffe – eftersom utan kaffe fungerar inte jag – något mina barn lärt sig den hårda vägen. Prata inte med mamma före första koppen kaffe……

Naturligtvis handlar mitt liv i massor om hundar, utveckling och träning högt och lågt – glädje och sorg. Och hur det är att leva med funktionsnedsättning som ibland gör att man ibland funderar över livet och orättvisor innan man inser det finns alltid någon som har det värre.

Sen kommer vi naturligtvis inte undan politiken……. som aktiv i politiken tycker jag ofta, mycket och ibland högljutt – det är så det är bara att prata och diskutera är en del av livsluften som får jorden att snurra. åtminstone för mig.

Men idag blir det nog inte så mycket mer – men för ett för ett första försök får jag väl säga –

 

Japp det här är jag

 

Lämna kommentar Dela inlägget: